Om en tall och om en klippa

En tall växer ur klippan

I mitt inlägg idag finns bilden av en lite oansenlig tall som växer strax ovan mitt stenparti. Den är sprungen ur klippan, ur en oansenlig skreva. Kan den verkligen växa där? Varifrån får den sin kraft? Hur är det möjligt? I romanen Skärgårdssystrar har jag lyssnat till ett samtal mellan en missnöjda tall och en godmodig klippa. Här några rader hämtade från det 11 kapitlet.

“Min grenar svänger och rör sig i vinden och det fladdrar i mina barr, men jag har alls inte det utrymme en tall behöver”, klagade tallen. “Jag vill visa världen min dans”, kved han. /…/”när mina grenar dansar och barren blir till klapprande kastanjetter finns ingen som hör.”

“Där har du fel. Jag finns ! Jag hör kastanjetternas musik och mitt huvud fylls av toner. Den renaste och vackraste musik.”, svarade klippan /…/ “Och när jag ser att du dansar i vinden då dansar jag i tankarna med dig.”

“Det var det finaste någon sagt till mig”, suckade tallen.” Och så gjorde han en virvlande glad piruett.

Och jag tänker: Är det inte så, att alla behöver någon som ser och hör. Det är i mötet vi blir till, “Jag - Du möte” kallar filosofen det. Jag kallar det vänskap och ibland utvecklas det till kärlek.